ERICASTIFTELSEN
Ericastiftelsen har i uppdrag av staten och Stockholms läns landsting
att bedriva högskoleutbildning och erbjuda psykoterapeutisk behandling för
barn, ungdomar och deras familjer. Utbildningen och den kliniska
verksamheten är integrerad med Ericastiftelsens forskning och
metodutveckling.
Verksamheten baseras på psykodynamisk teori, utvecklingspsykologisk
forskning, psykoterapiforskning samt klinisk erfarenhet. En gemensam
värdegrund är betydelsen av att lyfta fram barnens, ungdomarnas och
föräldrarnas perspektiv. Att ha ett brett nätverk, nationellt såväl som
internationellt, ses som viktigt för verksamhetens utveckling.
Ericastiftelsen leds av en verksamhetschef som svarar inför en styrelse
vars ordförande utses av regeringen. Personalgruppen består av läkare,
psykologer, socionomer, specialpedagoger och administrativ personal.
Totalt har vi 26 anställda, de flesta på deltid då de har egen privat
verksamhet. Medarbetarna representerar en samlad specialistkompetens inom
barn- och ungdomspsykiatri, pedagogik och forskning.
Historik
Ericastiftelsen grundades 1934 av Hanna Bratt, en pensionerad lärare
och rektor som drevs av ett engagemang för att förändra tidens repressiva
och auktoritära inställning till barn och barnuppfostran. Hon intresserade
sig särskilt för barn som av olika skäl inte kunde tillgodogöra sig den
vanliga undervisningen i skolan - barn som uppfattades som obegripliga för
omvärlden. Hanna Bratt fascinerades av de nya tankar och idéer som spreds
i västvärlden om att barn har ett inre psykiskt liv och att de påverkas i
samspelet med sin omgivning.
Tillsammans med läkaren och psykoanalytikern Gunnar Nycander, samlade
Hanna Bratt läkare, pedagoger och socialarbetare för att grunda ett
institut som integrerade psykiatri, psykologi och utbildning.
Ericastiftelsen kom snabbt att bli ett dynamiskt centrum för
metodutveckling och fortbildning. 1936 startade man även en
rådgivningsbyrå i uppfostringsfrågor för föräldrar.
Till en början ställde Hanna Bratt ett rum i sin lägenhet till
förfogande och efter hand hyrde man in sig i större lokaler. Vid några
tillfällen blev man uppsagd eftersom de ”bråkiga barnen” störde grannarna.
Först 1949 fick Ericastiftelsen möjlighet att köpa fastigheten på
Odengatan i Stockholm.
Grunden för behandlingen var att försöka förstå barnets inre liv. För
Hanna Bratt var frågan ”varför?” av största intresse: Varför är ett barn
trotsigt? Varför stör det i skolan?
Hon besökte Margaret Lowenfields Institute of Child Psychology i
London, en av de få klinikerna för barn på den tiden. Där använde man
sandlådor för att barnen genom leken skulle gestalta sitt inre liv. Leken
kunde, om den togs tillvara, få en läkande kraft. Under de kommande åren
utvecklades användandet av sandlådor till en egen diagnostisk metod, den
så kallade Ericametoden.
|
SÖK
